Efter sex helt fantastiska år går jag nu vidare mot nya utmaningar i mitt liv. Jag har blivit erbjuden jobbet som kommunikationschef för Älvsbyhus AB, vilket jag har tackat ja till. Sex år är en lång tid på en sådan post som jag haft, fast det i vissa stycken känts som en "blink". Förmodligen ett tecken på att det både varit extremt roligt och intensivt. Jag hade satt upp mina personliga målsättningar redan när jag tog jobbet som VD för Visit Luleå, att stanna 4-5 år för att bygga upp organisationen Jag är en riktig "byggare". Och därefter gå vidare till det privata näringslivet. Gärna annan bransch. Och helst med uppgifter inom marknad och kommunikation Det blev sex år. Och alla pusselbitarna föll på plats i och med uppdraget åt Älvsbyhus. Bättre kan det inte bli. Sedan är det alltid svårt att få helt rätt timing. Om det överhuvudtaget går. Det är ju aldrig "rätt" tid att sluta som VD, men i detta fallet tror jag att det är en bra tid för en ny VD att överta stafettpinnen. Organisationen är uppbyggd, projekt och verksamheter är under rullning. Nya projekt står för dörren, redo att sjösättas. En gedigen utvärdering av verksamheten är gjord och Visit Luleå fick mycket goda betyg och omdömen. En affärsplan för perioden tom 2014 med tydliga målsättningar och verksamheter är framtagen. Omsättningen i näringen har ökat med 22% under perioden 04-09, resultat över de uppsatta målen. Stabil ekonomi. Att detta sedan sammanfaller med att jag får ett erbjudande som stämmer perfekt överens med det jag verkligen vill göra, är egentligen helt otroligt.
Jag är superstolt när jag blickar tillbaka till den dagen jag började för sex år sedan, då det knappt fanns en penna. Mina mest stolta ögonblick är nog när projektet Luleå Convention Bureau började rulla och övergick till ordinarie verksamhet. Vi fattade knappt vad en "cvb" var när vi började med det 2006. Norrbottens första och hittills enda convention bureau. Att efter en hel del processarbete fått till Luleås första internationella direktflyg (reguljärt) till London, är nästa stolthet. Den 6 november landar det. Såklart finns jag på plats med mina kollegor och samarbetspartners. Och att se 3-5 kryssningsfartyg tuffa in till Luleå Hamn varje år är en tredje stolhet. Därutöver klappar hjärtat varmt när LULEÅ rullar på bussar i Mälardalen, syns på Luleå Airport och i Norge och Finland. Men, framförallt är jag så oerhört stolt över de medarbetare jag har och har haft, alla som verkligen slitit i ibland ett alltför högt tempo. Med ett grymt engagemang och entusiasm. Utan dem inget Visit Luleå. Och utan 90 engagerade medlemmar, definitivt inget Visit Luleå. Det är ju de som är kärnan i verksamheten.
De här sex åren har inneburit en mängd glada skratt, men också en del tårar. Visst har det varit några oerhört tunga perioder och händelser. Men, jag försöker att tänka på dem som erfarenheter, för de är ju av utmaningarna vi lär oss, eller hur? Det som inte dödar, det härdar. Jag har lärt mig massor om mig själv, men framförallt om andra människor. Snälla, elaka, små, stora, vänner, ovänner. Erfarenheter som jag kommer att ha nytta av i mina kommande uppdrag.
En extra tanke skänker jag till min ordförande, Ove. Som stöttat i vått och torrt. Funnits på plats. Engagerat sig utöver det vanliga. Den bästa ordföranden jag haft under mina år i besöksnäringen. Ove har inte bara varit en ordföranden, han har också i mångt och mycket fungerat som en mentor med sin gedigna erfarenhet från näringslivet. Och har dessutom blivit en vän. Vi är man och kvinna. 40 och 70 år. Men, ändå så lika i så mycket vad gäller synsätt, värderingar och tankar om utveckling. Där spelar varken kön eller ålder någon roll.
Styrelsen (styrelserna) ska också nämnas. Ledamöter och suppleanter som ställer upp helt ideellt, för att de verkligen tror på detta. Helhjärtat. Med fullt engagemang och bred uppslutning på alla styrelsemöten. Av dem har jag lärt mig så mycket.
Att få vara en del i utvecklingen av min hemstad, Luleå, har varit så fantastiskt roligt. Och det har varit mycket mer än bara ett jobb. För mig har det varit ett uppdrag med själ och hjärta och jag har verkligen brunnit för det. Jag hade mycket väl kunnat stanna ett sjunde år. Och kanske ett åttonde..... Men.
Att få förtroendet av ledningen för Älvsbyhus att jobba tillsammans med dem med deras kommunikation och marknadsföring är någonting jag verkligen vill göra. Jag har träffat dem ett par gånger under hösten och det känns så rätt. Lite kul att jag, i vintras, råkade hamna mellan två killar på flyget till Stockholm. En resa som jag minns än idag. De var ett gäng som var på väg ned från företaget och vi kom i samspråk. Apropå ambassadörsskap. De killarna ser jag verkligen fram emot att få jobba med. För mig blev de ansiktena av företaget och det var enbart positivt. Varmt, glatt och ödmjukt. Och professionellt. Ovanlig kombination. Samma bild som jag fått av dem jag träffat under intervjuerna.
För mig innebär det här inte bara att jag byter jobb. Jag byter dessutom bransch. Skräckblandad förtjusning. För första gången på ett par år känner jag "pirret" i magen. Pirret av utmaning som ligger framför mig. Som inför en topptur. Skön känsla. Den har jag saknat.
Nå, än är jag inte uträknad. Jag finns hos Visit Luleå till efter årsskiftet. Så några blogginlägg till lär det bli.
Vilken ljuvlig höstsöndag! Dels fick vi en timme längre i och med att vi ställde om klockorna och inte blev det sämre av att vädret visade sig från sin allra bästa sidan denna sista dag i oktober. Så det blev en tur med MTB på berget. Man slås av hur naturen växlar mellan årstiderna. Att ta sig fram på cykel är ett helt underbart sätt att vara i naturen, både att få ta ut sig konditionsmässigt samtidigt som man bara njuter av att tyst ta sig fram över stock och sten. Nu var det härligt klar luft, förrädiska isfläckar lurade dock på stenarna. Jag lyckades dessutom hamna på ett klapperstensfält. Så att bära cykeln bitvis ingår också i upplevelsen :-). Väl uppe på toppen på vårt berg, Långberget, passar det perfekt med en vila vid stugan och att kunna blicka ut med en härlig utsikt. Det känns som alldeles nyss när jag satt där med turskidorna på fötterna. Har vi tur är det inte långt innan man kan spänna på sig pjäxorna och skidorna. Kaffepaus hägrade hos svärföräldrarna i byn, dessvärre hann jag med en ordentlig vurpa (isfläck var det, ja) innan jag var nere. Nåja, blåtiran lär väl lägga sig till veckan. Tur i alla fall att handtagen är gummiklädda, annars kunde det ha gått illa.
